TingLinn

Linus och jag är vänner igen, ett tag var jag arg som ett bi, men det går lika snabbt över igen. Han vill bara vara snäll, det är det jag älskar honom för, och hatar ibland också visserligen. Vi har kikat The notebook i helgen, och jag grät som en bebis,  som vanligt.
I vilket fall som helst hatar jag att säga hejdå. Jag grät när jag slutade sexan, när jag slutade nian, när jag åkte till Italien (skulle vara utan mamma en vecka, buuäh), när jag åkte till Zakynthos, när jag åkte från Zakynthos osv. Inte konstigt att jag gråter min pojkvän åker hem. Fast när jag tänker efter så gråter jag nog för det mesta, vackra filmer, sorgliga böcker, fina låtar och när jag ser någon annan gråta. Gud, jag är en mes.